Familjepolitiken måste komma ikapp verkligheten

Idag publicerade Smer rapporten ”Assisterad befruktning – etiska aspekter” där rådet tar ställning till ett flertal aktuella frågor kring ofrivillig barnlöshet. Rådet tar ställning ibland annat surrogatmoderskap, donation av befruktade ägg, ålder vid assisterad befruktning samt nedfrysning av ägg. Smer vill helt enkelt öppna upp för fler behandlingsmöjligheter. Det är med stor glädje jag tar del av denna rapport som visar på behovet av en lagstiftning som kommer ikapp verkligheten.

Det finns idag fler möjlighet att bilda familj än vad lagen tillåter. Ofrivillig barnlöshet drabbar 10-15 procent av befolkningen och denna grupp måste ges ett ökat stöd. Barn kan aldrig vara en rättighet, men samhället bör göra mer för de som är ofrivilligt barnlösa. Dagens rapport visar att möjligheterna finns, nu är det politiken som måste ta över och agera. 

Vi behöver en familjepolitik som tar ett större grepp om dessa frågor. Verklighetens familjer och teknikutvecklingen faller inte alltid inom lagstiftningens snäva ramar. Familjepolitik är inte enbart en fråga om föräldraförsäkring eller valfrihet kring förskoleverksamhet. Familjepolitiken måste innefatta och prioritera det stöd som ges till ofrivilligt barnlösa i deras önskemål om att kunna bilda en efterlängtad familj. Centralt i detta är att titta på barnens bästa, och då ska vi komma ihåg är att de barn som kommer till världen genom assisterad befruktning eller surrogatmödraskap och de barn som adopteras i regel är mycket efterlängtade.

I dagsläget finns ett antal problem och utmaningar som politiken måste lösa. Fortfarande ges inte ensamstående kvinnor möjlighet till assisterad befruktning, trots att riksdagens tog detta beslut för ett år sedan. Ett annat problem är att vården som erbjuds ofrivilligt barnlösa skiljer sig åt beroende på var i landet du bor, något vi visar i vår Sverigebarometer. Landstingen får själva sätta upp vissa av villkoren och resultatet blir att den vård du får beror på var i landet du bor. Som exempel kan nämnas skillnader i antalet inseminationsförsök eller IVF-behandlingar, åldersgränser, kötider eller prislapp. Detta är inte acceptabelt. Lika vård ska erbjudas över hela landet.

Att verkligheten har sprungit före lagstiftningen fick vi höra om igår när P1 rapporterade om att det idag finns runt 100 barn i Sverige som tillkommit genom surrogatmödraskap. Detta visar på det stora behovet av att se till dessa barns rättigheter. Barnen finns redan här, men de saknar skydd i dagens lagstiftning.

Ofrivillig barnlöshet är inget lyxproblem, utan ett samhällsansvar. Möjligheterna finns- det är nu dags för politiken att ta i dessa frågor. 

Roland- ditt budskap sprider hiv

Roland Poirier Martinsson har nu i två texter på Svenska Dagbladets ledarsida förklarat att en ökad distribution av kondomer inte är en framkomlig väg för att minska överföringen av hiv.  Du läste rätt. För att ingen ska missa poängen från förra veckans inlägg slår han i dagens text tydligt fast att kondomspridningen inte motverkar epidemin.  

För att minska spridningen av hiv behövs evidensbaserade metoder och inte fri spridning av fördomar, något Roland ägnar sig åt i sina två texter. Roland påstår att det som minskar överföringen av hiv är bland annat att försena sexdebuten, ta hand om varandra och predika sexualmoral. Just ”predika sexualmoral” har varit en välbeprövad metod i många utvecklingsländer, påhejade av västerländska biståndsgivare finansierade av kristna samfund. Denna sexualmoral har inte sällan handlat om att unga ska avstå från sex. Forskning visar att detta inte är en framkomlig väg i förebyggande arbete av hiv. Människor har sex och då måste vi prata om det. Ju bättre sexualundervisning unga får- desto större möjligheter har de att själva bestämma om och när de vill ha sex. Forskning visar att bra sexualundervisning minskar risken för att unga blir utsatta för sexuella övergrepp då man får kunskap och chans att diskutera vad sex är och var gränsen för övergrepp går. Unga som fått sexualundervisning använder i större utsträckning preventivmedel och är mer nöjda med det sex de har. Att predika avhållsamhet innebär istället att människor påläggs skuld och skam i samband med att de har sex och risken ökar för att preventivmedel inte används och att man utsätter sig själv eller andra för risker. Det gäller även de par i parallella förhållanden som Martinsson talar om, förhållanden som inte alltid är stabila och där framför allt kvinnor har begränsade möjligheter att fatta egna beslut om risktagande.

För att minska överföringen av hiv behövs mer kunskap och samtal om hiv, både i Sverige och runt om i världen. Det är nu mer än trettio år sedan hiv upptäcktes men fortfarande är kunskapen om hiv låg. En skrämmande stor andel av den vuxna befolkningen i Sverige vet inte hur hiv överförs och fördomarna mot människor som lever med hiv är många. Få vågar leva öppet med sin hiv-status, just för rädsla att utsättas för fördomar och diskriminering. Detta bidrar till att människor inte vågar testa sig för hiv, vilket i sin tur leder till ökad överföring. Den största delen av dagens överföringar av hiv sker av personer som inte känner till sin hiv-status, just för att det är då man är som mest smittsam. Risken för överföring av personer som lever med hiv och som äter bromsmediciner och praktiserar säkrare sex är i princip försumbar.

För att minska överföringen av hiv krävs ett uppriktigt intresse och ett praktiserande av evidensbaserade metoder. Okunskap och spridning av fördomar bidrar istället till en ökad spridning av hiv- något Roland bidrar till. 

Varför leder så få anmälningar om våldtäkt till åtal?

I gårdagens Aktuellt rapporterades om att endast en liten andel av alla anmälda våldtäkter leder till åtal, bland annat på grund av undermåliga utredningar som tar alltför lång tid. Eva Diesen som forskar om sexualbrott menade att många som polisanmäler en våldtäkt känner sig dåligt bemötta under utredningen.

RFSU har länge krävt ökade resurser till polisutredningarna och ökad kompetens inom rättsväsendet. För många är det ett stort steg att anmäla ett sexuellt övergrepp, då krävs ett bra bemötande och ett snabbt agerande. Bra utredningar är en förutsättning för att vi ska få fler åtal och domar. Förutom stöd i den rättsliga processen måste människor som utsatts för sexuella övergrepp få det stöd de behöver, oavsett var i landet de bor. Ett mycket bra exempel är Akutmottagningen för våldtagna kvinnor som finns på Södersjukhuset i Stockholm. Även om det inte är möjligt att öppna specialmottagningar över hela landet så måste kompetensen finns inom vården.

Varför är det så få anmälningar som leder till åtal? Kunskapen om detta är alltför bristfällig. Som vi påpekade i förra veckan när förslagen om ändringar i sexualbrottslagstiftningen kom vill RFSU att en granskningskommission tillsätts som får till uppgift att granska de anmälningar som inte lett till åtal, vilket kommer att ge ökad kunskap om de problem som finns för att sedan kunna åtgärda dessa.

I slutet av förra året tog några personer initiativ till #vågaanmäl som syftar till att få fler personer att våga anmäla sexualbrott, men även för att föra en debatt om varför uppklarningsgraden är så låg och vad som bör göras. Det finns även exempel på andra bra initiativ som #prataomdet som har fått människor att prata om sexuella relationer och gråzoner. Dessa initiativ är mycket viktiga för att lyfta diskussionen och föra samtal om tydlighet kring respekt och öppna samtal om sexualitet och rätten att bestämma över sin kropp.

För att öka andelen åtal finns inte enbart en lösning, utan ett flertal åtgärder krävs, men centralt är att öka kunskapen om varför så få anmälningar leder till åtal. 

Bra mödravård- även i Sverige

I lördagens DN kunde vi läsa om barnmorskor som har fått nog av bristande resurser inom förlossningsvården och där bland andra barnmorskan Eva Nordlund vittnar om att de inte kan garantera en trygg och säker vård.

Det är mycket anmärkningsvärt att kvinnor i Sverige inte kan garanteras en trygg och säker förlossning. Inom vården finns kunskapen och erfarenheten av att erbjuda en säker och bra förlossning, men för det krävs resurser. Frågan måste helt enkelt prioriteras politiskt och ekonomiskt. Läkaren Cecilia Chrapkowska skriver klokt om frågan.

Vi i RFSU arbetar tillsammans med våra samarbetsorganisationer världen över för att alla ska få rätt till en säker och bra mödravård, något vi uppmärksammar under vår årliga barnvagnsmarsch den 8 mars. Även i år kommer vi att gå med barnvagnar över hela landet för att kräva att frågan om mödradödlighet ska prioriteras och att 800 kvinnor inte ska behöva dö dagligen på grund av att de saknar rätten till bra mödrahälsovård, säkra förlossningar eller saknar rätten till abort. Globalt sett är det ett stort problem då kvinnors reproduktiva och sexuella hälsa prioriteras inte prioriteras. I Sverige har vi låg  mödradödligheten, men att personal vid förlossningen inte kan utföra ett bra arbete på grund av resursbrist som bidrar till att kvinnor inte hinner få smärtlindring, skadas under förlossningen eller får en traumatisk förlossningserfarenhet är inte acceptabelt. Ska vi även vara tvungna att kräva resurser för att förlossningsvården här hemma ska vara säker? Jag hade hoppats att det var ett problem som var löst för länge sedan.